geminas

Jag har under ett par år levt med en extrem hopprädsla.

Tro det eller ej men för ungefär för 1-2 år sedan så vågade jag knappt hoppa 70 cm.

Jag hatade att hoppa mer än allt annat, därför undvek jag det verkligen.

Under de 2 första åren som jag hade Missy så hoppade jag kanske 1 -2 gånger i halvåret.

Under varje gång som jag då hoppade höll vi oss på 50 cm.

Men konstigt nog så sedan barnsben så har jag faktiskt vart en hoppmänniska, svårt att tro kanske men med min gamla ponny så älskade jag att hoppa.
Hopptränade regelbundet hemma med en massa hinder och övningar.

Visst vi hoppade kanske värsta höjderna men runt 60-80 cm.

Mot slutet av vår tid tillsammans så hoppade vi till och med 90 - 100 cm ibland!

 

För nästan 1 år sedan när jag började på Sveriges Ridgymnasium så fick jag reda på att vi skulle ha hoppträning 1 gång i veckan, död åt det.

Innan varje ridpass så vart jag lika rädd och nervös. Dels för jag hatade att hoppa, Missy hon älskade det lite väl mkt... Men Missy min fina stjärna hon kände att jag var rädd och valde därför många gånger i början att vika av från hindrerna. Många tror det var för att testa mig, men visst, vissa gånger visste jag att hon testade mig. Men jag såg i Missy att hon inte var rädd för hindrena eller gjorde det för att vara dum, utan för att jag satt alltid och bad över att jag inte ville hoppa under varje lektion.

Efter varje hopppass så ville jag bara gå och gråta över att det gått så dåligt och över att jag verkligen hatade allt som hade med hoppning att göra.

Hände ett par gånger att jag grät mitt under lektionen för att jag var så rädd och inte ville....

Mitt i allt denna röra så skulle så klart en massa människor kolla på när man hade hoppträning. Ännu värre, jag hatar att rida när andra kolla på mig, jag mår så dåligt över det. Dressyr, hoppning, träng, NH - träning, jag hatar när folk kollar på...

 Men mot när slutet närmade sig och sommaren var på intåg så började vi hoppa mer fälltävlan. Åhh vad kul jag tyckte det var, även Missy älskade det.

Mina underbara klassvänner pushade mig och stöttade mig och det är jag dem evigt tacksamma för ♥

Någonstans där under dessa trängträningarna så började min rädsla försvinna och jag började gilla hoppning och framför allt träng. Missy var ju så säker i trängen då hon tävlat i det en hel del tidigare.

 

Nu under sommarlovet har jag fortsatt att träna hoppning.

Så 1 gång i veckan så hopapr vi lite. Har verkligen märkt att jag själv har blivit otroligt säkrare i hoppning.

Jag litar på Missy till 100% och hon litar på mig. Bandet mellan mig och Missy har verkligen blivit starkare sedan sommarlovets början och båda jag och Missy har otroligt roligt tillsammans ♥

 

 Något som jag aldrig trott om mig själv var att min "hoppanda" som jag hade när jag var liten skulle komma tillbaka, men den har så smått kommit tillbaka vilket är väldigt kul.

Men fortfarande så hatar jag att hoppa när andra kollar på, den "rädslan" kommer nog aldrig försvinna...