Saknar känslan
Ser alla i skolan hoppa upp på sina hästar under lektionerna.
Pussar på de, berömer dem för ett väl utfört arbete och blir glada över sina framgångar.
Vissa dagar ser jag motgångar hos dem, deras besvikelse över dålig träning och dålig ridning.
Deras arbete runt hästen, putsa, rykta, mocka, spåna, packa påsar, fodra osv.
Jag saknar verkligen det och den känslan.
Att ha mina motgångar med Mizzy, att tillsammans göra framgångar och glädjas över ett bra arbete.
Att jobba med henne och rida henne.
Nu går jag med henne, dag ut och dag in...
Gjort det i 4 månader... Det är inte roligt längre... Det har bara vart motgång med henne detta året.
Redan 1 januari så vart hon skadad hon sig, för att vara mer exakt så var det 31 december på eftermiddagen.
Jag har haft tur, det har jag. Det har inte vart någora "allvarliga" skador. Jag har fått turen att rida min kompis häst Bounty!
Men också Lilleman och Enya.
Det är jag så fantastiskt lycklig över, för utan de så hade jag fått stå där helt kapabell till att rida men inte ha möjligheten till det.
Så himla tur att jag har mina vänner som låter mig rida deras hästar!
Men jag saknar min prinsessa.
Bounty är en riktigt stjärna i dressyren, men han är inte Mizzy...
Hon är min, min fina tokiga stjärna ♥
Kommentarer
Trackback