Om drömmar kunde bli verklighet
Jag står vid ett väg skäl.
Vet inte alls vart jag ska vända mig eller gå för att komma vidare och in på en stig igen.
Så jag sätter mig ner för att fundera, minnen träder upp på näthinnan och ett blad trillar ner framför mig.
Timmarna går och fler minnen träder upp och mer löv faller från träden.
Hjärtat börjar snart försvinna.
Hjärtat börjar snart försvinna.
Jag vet inte alls vad jag vill längre.
Egentligen så vet jag, men jag är antagligen för stolt, för fin och för jävla bra för att berätta det.
Samtidigt är jag för feg för att inse det och rädd om mina minnen. De som jag så länge hållit så hårt och de som jag fortfarande håller hårt i. Hoppas dagligen på att något ska hända, att något så gå upp för mig och visa vad jag ska göra eller ska jag bara fortsätta vänta.
Men jag är trött på att vänta
Vill inte sitta här och ruttna bort något mer, vill kunna se klart igen.
Kunna se igenom de fallande löven. De ska inte blocka min syn.
Min lycka.
Mitt liv.
Lite tankar såhär på kvällen.
Livet är inte alltid en dans på rosor
♥
Kommentarer
Trackback