Svårigheterna
Alla har vi svårigheter i livet.
Det som får oss människor att kämpa upp för den branta backen som vi sedan kan slappna ev på när vi nått toppen? Den topp som alla människor längtar efter, när vi sedan nått den så kan vi äntligen slappna av.
Men när når vi den egentligen?
För mig känns det som om berget bara växer och växer, eller är det jag som glider nerför? Allt som jag måste få gjort, allt som jag vill göra, allt som jag egentligen inte alls vill göra med gör ändå för andra. Att bli klar med livet så att man slipper all stress och slipper kämpa hela tiden.
Mitt liv kretsar som för många andra kring att nå denna topp, med glans och ära. Att den dagen när jag äntligen nått toppen vill jag kunna känna mig nöjd över det jag gjort i livet.
Kan inte någon spola tillbaka tiden då allt var som bäst. Den tid då man inte tänkte på något annat än över Nu:et? Den tid då man var glad och fick vila på en sten på den branta klippan?